Idag på bussen påväg hem från jobbet så träffade jag en gammal tant som satte sig brevid mig. Vi började prata om allt möjligt. Om hur mkt de har byggt om vid tekniska högskolan så det är ibland svårt att hitta bussen. Hon var en genomrar otroligt snäll människa. Det går inte riktigt att beskriva henne på ett annat sätt. Om ni träffade henne skulle ni förstå. Hur som haver. Vi sitter på bussen och pratar. Efter ett tag så erbjuder jag henne tuggummi (inte för det behövdes, snarare för jag tog en och den lilla miss. manners i mig sa att det vore fel att inte erbjuda denne främling en tuggpinne...) Hon tackar vänligt ja och fortsätter sen med att säga att hon märkt att många ungdomar tuggar tuggummi numera. Hon sa att på hennes tid var det inte inte någon som sa att man inte skulle äta mycket sött eller att ta hand om tänderna. Att när hennes son ville ha ett glas saft efter läggdags var det helt okej.
Under hela detta samtal hade hon samtidigt sett till att jag hade buss-bältet på mig och kastade hela tiden ett nervöst öga ut på trafiken framför oss. Jag hade inte tänkt på det så mycket men nu när jag tänker tillbaka förstår jag varför.
Det var efter att hennes son nämdes som allt började falla isär. Hon bröt ihop helt och berättade att hon var påväg till sin sons grav här i vaxholm. Hon berättade att 1993 så åkte hennes man och son iväg för att hjälpa hennes svärmor flytta till sitt nya ålderdomshem. Men påväg dit var de med i en trafikolycka och båda omkom. Det krävdes bara ett enda telefonsamtal för att på under en minut rycka bort allt hon värderade i livet. Det är hemskt. Och jag vet att hon absolut inte är den enda som det är en verklighet för. Men det blev så mycket mer påtagligt när man satt där med denna fantastiska människa och fick höra det.
Jag följde med henne till graven där jag hjälpte henne tända ljusen och dekorera den fint nu inför julen. Jag räknade ut att han var 38 när han dog. Det är hemskt att se en förälder stå vid sitt barns grav. Varesig barnet var 8 eller 38.
Mia skrev sen det vi alla vet men ingen egentligen tänker på: "Det gäller verkligen att uppskatta kärleken och allt man har för innan man vet ordet av kan det va borta". Vi tar så otroligt mycket för givet.
Vi utbytte hur som helst adresser och telefonnummer så vi kommer höras av lite av och till. Det känns bra. Hon var en otrolig människa...
Meningen med det här inlägget är inte att ni ska bli slagna över huvudet med någon sorts moralpredikan eller vad man nu kan kalla det. Om någonting så är det för min egen terapi efter dagens händelser. Men lova mig att ge dom ni tycker om en extra stor kram nu till jul! :)